— HEL† SVAR†

Read More

I våra lyckligaste stunder kan tanken på döden vara som värst. Förklaringen är förstås solklar. När vi mår som bäst påminns vi om vad vi har att förlora. Men är höjden en förutsättning för stupet? Garanterat inte. Möjligtvis blir det enklare att se.

Det sägs att hjälparbetare i världens oroshärdar slås av all glädje de möter. Och tur är väl det. Lyckan finns, även där den behövs som mest. En lyckligt lottad i-landsdödsfobiker kan tankeexperimentera med smärta och lidande i sin jakt på ett dödsscenario som låter denne slippa undan sin dödsångest när slutet väl krafsar på dörren. Döden som befriare. Det är förmodligen en naturlig konsekvens av ångesten. Men en annan, mindre masochistisk förtröstan finns på medaljens framsida. Iklädd en kliché.

Vi är lyckligt lottade.

Det råder ingen tvekan om att den mest genomsnittliga känslan hos varelsen homo sapiens sapiens inte är glädje. Än mindre lycka. Ända sen vi reste på oss någonstans på Afrikas slätter och tog riktning norröver har vi haft det tufft. Efter omkring 100 000 till 200 000 år av svält, krig, ondska, död, pest och pina har några få av oss lyckats klättra upp till det översta pinnhålet i Maslows berömda behovsstege, med det största bekymret att vi helt enkelt inte vet vad det är vi sträcker oss efter.

Tid att tänka. Tillåtelse att tänka fritt. Uppdrag: självförverkligande. Syfte: oklart. Summa sumarum (åtminstone i ett fall): en blogg om döden.

Så vad kan du göra när ångesten slår sin mörka skugga över din skrangliga behovsstege. Ingenting. Ingenting annat än att njuta av utsikten som varit så få förunnad. Utöver det faktum att du rent matematiskt inte borde existera, har du dessutom vunnit den i särklass högsta vinsten i livets lotteri. Dunk i ryggen. Bingo i både tid och rymd.

Vad är då din dödsångest? Girighet? Mycket vill ha mer?

Kanske är det bara kvittot på vinsten. Vi är lyckliga. Vi står längst upp på stegen och känner djupet under våra fötter.

Det vi ser på vår stege är också vackert. Så orimligt vackert att vi den dag vi dör, insha’Allah, i all rimlighet även bör dö med ett leende på läpparna.

Pour qui?

För vi vann i livets lotteri.

Read More

”Min religion består i ödmjuk beundran inför den oändligt höga ande, som uppenbarar sig i de enkla detaljer vi kan fatta med våra svaga och bräckliga sinnen. Denna känslans djupa övertygelse om närvaron av en högsta tänkande makt, som uppenbarar sig i det ofattbara universum, utgör min idé om Gud.” – Albert Einstein (enligt Wikiquote)

Eller: ”Albert Einstein var smartare än jag. Albert Einstein var religiös. Alltså tvivlar jag för att jag inte är lika smart som Einstein.”

Det är inte så svårt att förstå varför den falska bilden av Einstein som troende fick en sådan spridning att han själv aldrig lyckades stoppa den. Eller varför den lever kvar än idag. Men tvärtemot vad alla förvanskningar av hans ord vill låta förstå var Einstein en av de mest frispråkiga av historiens många tvivlande genier gällande sin syn på religion och Gud. Här ett citat ur ett brev han skrev till en person som var bekymrad över just en sådan förvanskning under Einsteins egen livstid:

”Det var givetvis lögnaktigt det ni läste om mina religiösa övertygelser, en lögn som upprepas systematiskt. Jag tror inte på en personlig Gud och har aldrig förnekat detta utan uttryckt det klart och tydligt. Om det finns något inom mig som kan kallas religiöst är det den obegränsade beundran jag hyser för världens uppbyggnad i den mån vår vetenskap kan blottlägga den.”

Många år senare besvarade han en annan fråga:

”Jag tror inte på individens odödlighet och jag anser etiken vara en uteslutande mänsklig angelägenhet utan någon övermänsklig auktoritet bakom.”

Och tvivelstanken är äldre än Einstein. Newton och Galilei hade sina tvivelsbröder i Demokritos och Epikuros med sin urgamla fråga:

”Vill han förhindra det onda men kan inte? I så fall saknar han makt. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Varifrån kommer då det onda?”Epikuros (✩ 341 f. Kr. † 270 f. Kr.)

Däremot hade Einstein en trosbroder snarare än en tvivelsbroder i en judisk holländare som levde under mitten av 1600-talet, vilket han en gång bestämt gav som svar på en rabbins fråga. Nämligen att han enbart trodde på: ”Spinozas Gud”.

Och deras Gud går faktiskt inte av för hackor.

Det får utgöra cliffhangern så länge.

Read More

En stor tänkare dog den 15 december 2011.

Read More

Hur många av världens olika kreativa alster; pjäser, filmer, böcker, utnyttjar vår rädsla och fascination för döden? Det skulle vara intressant att få höra en procentandel. Dramatiken i konceptet är inte att underskatta. Vad vore actionfilm, thriller eller skräckfilm utan död? Till och med en bra kärleksroman, drama, biografi, dokumentär, alla drar de fördel av en gnutta död – det som från ett författarperspektiv kallas ”a whiff of death”. Det kan vara dödsfaran som bibehåller spänningen i en actionmacka i 3D, och det kan vara döden som dyker upp i protagonistens närhet och påminner om livets skörhet och vikten av att ta vara på den tid vi tilldelas med dom vi älskar. Döden får oss att gråta och fasa, men också uppskatta, tänka efter, till och med skratta.

Sen finns de alster som handlar om döden. Där livets slut inte bara är en ingrediens utan huvudtema och berättelsens nav. Det finns säkerligen många exempel på det, men med tanke på hur mycket död vi konsumerar genom kulturen är det egentligen konstigt hur sällan man verkligen drabbas av ett verk som lyckats fånga döden i essens – ett verk som målar upp den allra sista akten med trovärdighet. De som faktiskt lyckas tycks oftast använda fler färger än enbart svart. Det är ofta vackert, nästan poetiskt, livet är ofta starkt närvarande och ger naturlig höjd inför bråddjupet strax framför. Hela känsloregistret utnyttjas delikat och över allt ligger ett tunt men ständigt närvarande lager av förvirring – sinnenas tampande för att begripa något obegripligt.

Samuel Beckett har gjort det. Åtminstone genom Magnus Hedlund, Karl Dunér och Ingvar Kjellson på Dramatens lilla scen Lejonkulan 2010. Helt jävla magnifik teater. Vilket jag inte var ensam om att tycka:

http://www.svd.se/kultur/scen/superb-teater-pa-hog-niva_4105171.svd?voted=1321833277421

En aspekt som artikelförfattaren inte tog upp var den nästan metamässiga inverkan publiken hade på upplevelsen. Med Dramatenpublikens medelålder, som är allt högre än medel, i åtanke, bör det vara lätt för de flesta att föreställa sig den plaskblöta filt av total ångest som låg över den samlade skaran människor. Känslan i lokalen var tät nog att skära med kniv och samtliga tog garanterat med sig en fet tårtbit hem.

Idag drabbades jag av ett till sådant här verk. Den här gången i form av en artikel författad av Kristian Petri. Håll i er:

http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet

Inga halvironiska putslustigheter idag. Ibland måste man bara ge vika.

Read More

Duuude..

Droger i alla dess former är ett mångbottnat kapitel. Närmast till hands är kanske alla de positiva effekter som droger kan ha för dödsfobikern i och med förträngning, lyckorus, inte dödfobi, med mera, inget av vilket just det här inlägget handlar om.

Tvärtom handlar det här om psykosen. (Och allt det positiva en sån kan föra med sig.)

Om man röker för mycket vakumkomprimerad skunk i en one-hitter kan man nämligen göra några rätt ovanliga spaningar. Och eftersom dessa innebär en hel del obehag kan jag föreslå att intresserade håller sig till texten och ifrån överdosen.

Först en filosofisk utsvävning:

Det som skiljer vår upplevelse av nuet från dået är vår hjärnas oförmåga att minnas allt. Ordet sinnesnärvaro är bra. Det är just det vi har i nuet när våra sinnen tar in hundra procent av allt som händer omkring oss – allt vi hör, allt vi ser, allt vi känner, just här och nu.

Lejonparten av denna information gallras genast bort och stuvas undan långt ned i det undermedvetna om den inte glöms bort helt. Och tur är väl det, för författaren till Limitless var svagsint.

Föreställ dig att du hade tillgång till hundra procent av din sinnesupplevelse för fem sekunder sedan. Alla lukter. Alla syner. Alla tankar. Allt du inte tänkte på men som ändå fanns där. Just då. Hundra %. Skulle det då finnas någonting som skilde ditt nuvarande sinnesintryck ifrån det för fem sekunder sen. Om inte skulle du hamna i en loop, där du befinner dig i nuet tills du tänker dig tillbaka fem sekunder och sen följer samma tankebana och således gör det igen, och igen, och igen, och igen. En sån loop kan betecknas som en psykos har min läkarkompis berättat. Och en sån kan man få av för mycket skunk.

Varför är det här relevant då?

JO!

För att motsatsen till ett helt svart slut… är evighet. Och evigheten är inte riktigt lika läcker som den vill göra sig. Den som säger annorlunda är antingen väldigt ung eller har svårt att ta in så pass abstrakta begrepp.

Under detta förhållandevis korta möte med evighet (över på ett par timmar), hann jag faktiskt önska mig döden. Just för att jag medan loopen pågick inte hade en aning om hur länge jag varit fast i den.

Oavsett loopar eller löpande tid finns en tidsmässig begränsning för hur länge vi trivs i våra egna huvuden, vad vi var och en tycker är lagom. Därutöver följer det som skulle vara jobbigt, vidrigt, och sist men inte minst, rent skärt helvete.

Någon gång under eonernas gång och universums mångmiljardårslånga loop mellan sammandragning och expansion finns den gräns där vi alla önskar ett slut. Döden. Det kan vara skönt att tänka på ibland.

Read More

Är det någon där?

I alla tider har folk varit rädda för natten. Tolvslaget. Vargtimmen. Ångesten börjar ta för sig när solen gått ned, vampyrer klättrar ur sina kistor och gastar släpar kedjor på övervåningsparketten.

Förmodligen är den evolutionära förklaringen till varför människan fruktar mörkret bara avsaknad av ljus. En brist på kontroll av sin omgivning och ökad risk att bli överfallen av vilda djur och människor. Med den vetenskapligt ankarlösa tesen som grund kan man vidare gissa att folk som varit rädda för mörkret oavsett anledning har tagit det säkra före det osäkra och faktiskt haft större chans att överleva oavsett om de varit rädda för sabeltandade tigrar eller varulvar. Men skit samma. För bortom det torftigt Darwinistiska finns fler anledningar att frukta det stilla mörkret.

När lugnet har lagt sig och alla förträngningsmekanismer (jobb, sex, mat, bråk, 24, räkningar, vänner, fiender, m.fl.) lagt ned för dagen är det svårt att hålla eftertanken stången. Vi ligger där ensamma i våra sängar och inte sällan bredvid någon annan. Ofta tycks känslan infinna sig före tanken. Ägget knäcks före hönan. Kanske är det larmet som går – larmet som säger att det är arbetsbrist på hjärnkontoret och fritt fram för alla självdestruktiva filosofiska dystopier.

Frågeställningarna hopar sig. Vad gör jag med mitt liv? Varför? Och vilket liv förresten? Rädslan för döden. Ensamheten i universum. Jagets utraderande. Alla tankar leder fram till en och samma fruktan.

Det postmoderna spöket: Inget spöke.

Read More

Okej, det här inlägget blir en anings aning filosofiskt framtungt. Men håll i hatten och läs eller skumma ned ett par stycken så kommer en poäng av det.

Den danska kristna filosofen Søren Aabye Kierkegaard (✩ 5 maj 1813, † 11 november 1855) är nämligen en kille jag gillar. Han var kritiker av sin egen tids idealistiska filosofer och är allmänt sedd som den förste existentialisten tätt följd av Nietzsche och därefter Sartre, Camus, m.fl.

Han skrev bland annat en bok som hette Begreppet Ångest där han analyserade ångestens betydelse för det mänskliga tänkandet och dessutom beskriver tanken om den existentiella ångesten för första gången i historien. Bara det. Men det som är särskilt kul med Kiekegaard, till skillnad från gubbarna och gumman (de Beauvoir) som kom efter, är att han var religiös. Jättereligiös. Och det är tro och avsaknaden därav som just det här blogginlägget handlar om. Søren hade nämligen några tänkvärda spaningar om den biten.

Först och främst konstaterade han att Gud inte är en människa; att det inte är viktigt för Gud att sprida synliga bevis om sin existens överallt omkring sig. Och att det fan inte är upp till Gud att anpassa sig efter vår krassa världsbild utan för oss människor att anpassa sig efter Herren och sluta kräva världsliga bevis på allt. Låter rimligt så långt, tycker jag.

Men bäst av allt. Gud har en väldigt bra anledning till att testa oss.

Är det något särskilt Kirkegaard är känd för så är det nämligen hans uttryck ”The leap of faith”, som vi kommer till nu.

”The leap of faith” är Sørens begrepp för hur en individ tror på Gud, eller för den delen, hur en kär person agerar. Tro (Faith) är inte ett beslut som baseras på bevis som säger att ens föreställningar om Gud stämmer eller att en särskild människa är värdig ens kärlek. Inga sådana värdsliga bevis skulle räcka för att pragmatiskt förklara den totala övertygelsen i sann religiös tro eller kärlek. Tro (återigen ”faith”) innebär att hänge sig ändå.

Enligt Kierkegaard innebär tro tvivlel. Så här: för att verkligen tro på Gud måste man också tvivla på Gud. Tvivlet är vårt rationella sökande efter bevis. Utan detta tvivel, menade Søren, skulle tro inte ha någon verklig substans. Någon som inte inser att kristendomen är en smula tveksam och överhuvudtaget inte tvivlar på dess läror är inte troende, utan godtrogen.

Ytterligare ett exempel. Det krävs ingen tro för att vara övertygad om att en penna eller ett bord existerar när man ser och tar på det. Att tro på Gud är att bära övertygelsen utan att ha några bevis; inga synbara tecken eller någon direkt kontakt med Gud fader, och ÄNDÅ tro på honom/henne.

Som Kierkegaard själv skriver, ”tvivel kan övervinnas av tro, precis som det är tro som har skapat tvivel i vår värld”.

Med andra ord, det är ingen utmaning att tro om man vet att Gud existerar. Det som krävs, Guds test av oss människor, är tro, där vi utan bevis måste hänge oss och kasta oss ut i det obegripliga, lämna den materiella världen och bara tro. Vi måste sätta tron till hoppet, förvisso med övertygelse – the leap of faith.

Read More

 

 

 

 

 

 

 

En känd amerikansk regissör lär ha sagt:

”Jag vill dö i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Att inte se dödsögonblicket komma krypande bör vara eftersträvansvärt. Att dessutom må toppen när döden helt oväntat knackar en i ryggen tar så klart även udden av all eventuell ångest. Ett stort leende på läpparna. Pang. Så är det helt svart.

Det som ställer till det och gör det en smula mer komplicerat är tiden. För vi gillar ju livet. Det är ju därför vi gnäller. Situationen ovan kan ju inträffa lite när som helst i livet och ha precis samma effekt. Är det exempelvis eftersträvansvärt att dö tio eller varför inte trettio år i förtid för att slippa ångesten som föregår döden? Oklart. Antagligen inte. Hur djup och fruktansvärd ångest än kan vara, kan den knappast jämföras med den potentiella lycka som tio år bär. Man hinner mycket på tio år. Ännu mer under ett helt liv.

Billy Wilder, regissören bakom legendariska filmer som Sunset Boulevard och Some like it hot, liksom personen som uttalade de bevingade orden ovan, dog inte den död han eftersträvade. Tvärtom. En lunginflammation satte stopp för hans livsbana efter en lång tid hårt präglad av sjukdom, däribland cancer. Vid dödsögonblicket var han dock nittiofem år gammal.

Det är väl just bara den ingrediensen som saknas i hans annars mycket välregisserade dödsscenario – den höga åldern. Således:

”Jag vill dö minst nittiofem år gammal, i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Efter hans död placerade den franska dagstidningen Le Monde Billy Wilders dödsruna på förstasidan. Rubriken var en parafras av slutskämtet i Some like it hot:

 ”BILLY WILDER DIES. NOBODY’S PERFECT.”

Read More

  

 

 

 

 

 

 

 

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

När rädslan inför döden växer sig som starkast är det få saker som kan lyfta en ur ångesten. Alltets ändlighet. Livets oundvikliga radering. I sådana stunder kan man märkligt nog finna tröst i sina ångestbröder och -systrar. Framförallt de som redan gått sin ångests slutliga kval till mötes.

Texten ovan är just en sådan persons egen dödsruna. Och få människors liv har väl präglats mer av döden än Filipstads Nils Ferlin. Han levde hela sitt liv i skuggan av döden. Och nu är han död. Varför är det tröstande? Kanske är det för att han känt som vi. För att han fruktat som vi. Han påminner oss om att folk i alla tider har legat sömnlösa i tankar på sin egen dödlighet. Folk som redan har levt och som redan har gått ur tiden. Har dom lyckats genomleva den sista dagen kanske vi också kan göra det.

Som Orson Wells, Hunter S Thompson, Voltaire och/eller Charlie Sheen alla sagt:

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma.

Nog är det deppigt, men det är universiellt. Precis som när Ferlin själv summerar livet:

Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum.

Så mycket har vi alla. Vare sig mer eller mindre. Den här bloggen skriver jag för mig själv. Jag lägger ut mina funderingar, anonymt men ocensurerat, i förhoppning om att kunna visa andra att det finns fler som sitter i skiten. Och vet om det.

Read More