— HEL† SVAR†

Archive
Dödsögonblicket

Read More

I våra lyckligaste stunder kan tanken på döden vara som värst. Förklaringen är förstås solklar. När vi mår som bäst påminns vi om vad vi har att förlora. Men är höjden en förutsättning för stupet? Garanterat inte. Möjligtvis blir det enklare att se.

Det sägs att hjälparbetare i världens oroshärdar slås av all glädje de möter. Och tur är väl det. Lyckan finns, även där den behövs som mest. En lyckligt lottad i-landsdödsfobiker kan tankeexperimentera med smärta och lidande i sin jakt på ett dödsscenario som låter denne slippa undan sin dödsångest när slutet väl krafsar på dörren. Döden som befriare. Det är förmodligen en naturlig konsekvens av ångesten. Men en annan, mindre masochistisk förtröstan finns på medaljens framsida. Iklädd en kliché.

Vi är lyckligt lottade.

Det råder ingen tvekan om att den mest genomsnittliga känslan hos varelsen homo sapiens sapiens inte är glädje. Än mindre lycka. Ända sen vi reste på oss någonstans på Afrikas slätter och tog riktning norröver har vi haft det tufft. Efter omkring 100 000 till 200 000 år av svält, krig, ondska, död, pest och pina har några få av oss lyckats klättra upp till det översta pinnhålet i Maslows berömda behovsstege, med det största bekymret att vi helt enkelt inte vet vad det är vi sträcker oss efter.

Tid att tänka. Tillåtelse att tänka fritt. Uppdrag: självförverkligande. Syfte: oklart. Summa sumarum (åtminstone i ett fall): en blogg om döden.

Så vad kan du göra när ångesten slår sin mörka skugga över din skrangliga behovsstege. Ingenting. Ingenting annat än att njuta av utsikten som varit så få förunnad. Utöver det faktum att du rent matematiskt inte borde existera, har du dessutom vunnit den i särklass högsta vinsten i livets lotteri. Dunk i ryggen. Bingo i både tid och rymd.

Vad är då din dödsångest? Girighet? Mycket vill ha mer?

Kanske är det bara kvittot på vinsten. Vi är lyckliga. Vi står längst upp på stegen och känner djupet under våra fötter.

Det vi ser på vår stege är också vackert. Så orimligt vackert att vi den dag vi dör, insha’Allah, i all rimlighet även bör dö med ett leende på läpparna.

Pour qui?

För vi vann i livets lotteri.

Read More

Hur många av världens olika kreativa alster; pjäser, filmer, böcker, utnyttjar vår rädsla och fascination för döden? Det skulle vara intressant att få höra en procentandel. Dramatiken i konceptet är inte att underskatta. Vad vore actionfilm, thriller eller skräckfilm utan död? Till och med en bra kärleksroman, drama, biografi, dokumentär, alla drar de fördel av en gnutta död – det som från ett författarperspektiv kallas ”a whiff of death”. Det kan vara dödsfaran som bibehåller spänningen i en actionmacka i 3D, och det kan vara döden som dyker upp i protagonistens närhet och påminner om livets skörhet och vikten av att ta vara på den tid vi tilldelas med dom vi älskar. Döden får oss att gråta och fasa, men också uppskatta, tänka efter, till och med skratta.

Sen finns de alster som handlar om döden. Där livets slut inte bara är en ingrediens utan huvudtema och berättelsens nav. Det finns säkerligen många exempel på det, men med tanke på hur mycket död vi konsumerar genom kulturen är det egentligen konstigt hur sällan man verkligen drabbas av ett verk som lyckats fånga döden i essens – ett verk som målar upp den allra sista akten med trovärdighet. De som faktiskt lyckas tycks oftast använda fler färger än enbart svart. Det är ofta vackert, nästan poetiskt, livet är ofta starkt närvarande och ger naturlig höjd inför bråddjupet strax framför. Hela känsloregistret utnyttjas delikat och över allt ligger ett tunt men ständigt närvarande lager av förvirring – sinnenas tampande för att begripa något obegripligt.

Samuel Beckett har gjort det. Åtminstone genom Magnus Hedlund, Karl Dunér och Ingvar Kjellson på Dramatens lilla scen Lejonkulan 2010. Helt jävla magnifik teater. Vilket jag inte var ensam om att tycka:

http://www.svd.se/kultur/scen/superb-teater-pa-hog-niva_4105171.svd?voted=1321833277421

En aspekt som artikelförfattaren inte tog upp var den nästan metamässiga inverkan publiken hade på upplevelsen. Med Dramatenpublikens medelålder, som är allt högre än medel, i åtanke, bör det vara lätt för de flesta att föreställa sig den plaskblöta filt av total ångest som låg över den samlade skaran människor. Känslan i lokalen var tät nog att skära med kniv och samtliga tog garanterat med sig en fet tårtbit hem.

Idag drabbades jag av ett till sådant här verk. Den här gången i form av en artikel författad av Kristian Petri. Håll i er:

http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet

Inga halvironiska putslustigheter idag. Ibland måste man bara ge vika.

Read More

 

 

 

 

 

 

 

En känd amerikansk regissör lär ha sagt:

”Jag vill dö i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Att inte se dödsögonblicket komma krypande bör vara eftersträvansvärt. Att dessutom må toppen när döden helt oväntat knackar en i ryggen tar så klart även udden av all eventuell ångest. Ett stort leende på läpparna. Pang. Så är det helt svart.

Det som ställer till det och gör det en smula mer komplicerat är tiden. För vi gillar ju livet. Det är ju därför vi gnäller. Situationen ovan kan ju inträffa lite när som helst i livet och ha precis samma effekt. Är det exempelvis eftersträvansvärt att dö tio eller varför inte trettio år i förtid för att slippa ångesten som föregår döden? Oklart. Antagligen inte. Hur djup och fruktansvärd ångest än kan vara, kan den knappast jämföras med den potentiella lycka som tio år bär. Man hinner mycket på tio år. Ännu mer under ett helt liv.

Billy Wilder, regissören bakom legendariska filmer som Sunset Boulevard och Some like it hot, liksom personen som uttalade de bevingade orden ovan, dog inte den död han eftersträvade. Tvärtom. En lunginflammation satte stopp för hans livsbana efter en lång tid hårt präglad av sjukdom, däribland cancer. Vid dödsögonblicket var han dock nittiofem år gammal.

Det är väl just bara den ingrediensen som saknas i hans annars mycket välregisserade dödsscenario – den höga åldern. Således:

”Jag vill dö minst nittiofem år gammal, i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Efter hans död placerade den franska dagstidningen Le Monde Billy Wilders dödsruna på förstasidan. Rubriken var en parafras av slutskämtet i Some like it hot:

 ”BILLY WILDER DIES. NOBODY’S PERFECT.”

Read More