— HEL† SVAR†

Archive
Eftertanke

I våra lyckligaste stunder kan tanken på döden vara som värst. Förklaringen är förstås solklar. När vi mår som bäst påminns vi om vad vi har att förlora. Men är höjden en förutsättning för stupet? Garanterat inte. Möjligtvis blir det enklare att se.

Det sägs att hjälparbetare i världens oroshärdar slås av all glädje de möter. Och tur är väl det. Lyckan finns, även där den behövs som mest. En lyckligt lottad i-landsdödsfobiker kan tankeexperimentera med smärta och lidande i sin jakt på ett dödsscenario som låter denne slippa undan sin dödsångest när slutet väl krafsar på dörren. Döden som befriare. Det är förmodligen en naturlig konsekvens av ångesten. Men en annan, mindre masochistisk förtröstan finns på medaljens framsida. Iklädd en kliché.

Vi är lyckligt lottade.

Det råder ingen tvekan om att den mest genomsnittliga känslan hos varelsen homo sapiens sapiens inte är glädje. Än mindre lycka. Ända sen vi reste på oss någonstans på Afrikas slätter och tog riktning norröver har vi haft det tufft. Efter omkring 100 000 till 200 000 år av svält, krig, ondska, död, pest och pina har några få av oss lyckats klättra upp till det översta pinnhålet i Maslows berömda behovsstege, med det största bekymret att vi helt enkelt inte vet vad det är vi sträcker oss efter.

Tid att tänka. Tillåtelse att tänka fritt. Uppdrag: självförverkligande. Syfte: oklart. Summa sumarum (åtminstone i ett fall): en blogg om döden.

Så vad kan du göra när ångesten slår sin mörka skugga över din skrangliga behovsstege. Ingenting. Ingenting annat än att njuta av utsikten som varit så få förunnad. Utöver det faktum att du rent matematiskt inte borde existera, har du dessutom vunnit den i särklass högsta vinsten i livets lotteri. Dunk i ryggen. Bingo i både tid och rymd.

Vad är då din dödsångest? Girighet? Mycket vill ha mer?

Kanske är det bara kvittot på vinsten. Vi är lyckliga. Vi står längst upp på stegen och känner djupet under våra fötter.

Det vi ser på vår stege är också vackert. Så orimligt vackert att vi den dag vi dör, insha’Allah, i all rimlighet även bör dö med ett leende på läpparna.

Pour qui?

För vi vann i livets lotteri.

Read More

En stor tänkare dog den 15 december 2011.

Read More

Är det någon där?

I alla tider har folk varit rädda för natten. Tolvslaget. Vargtimmen. Ångesten börjar ta för sig när solen gått ned, vampyrer klättrar ur sina kistor och gastar släpar kedjor på övervåningsparketten.

Förmodligen är den evolutionära förklaringen till varför människan fruktar mörkret bara avsaknad av ljus. En brist på kontroll av sin omgivning och ökad risk att bli överfallen av vilda djur och människor. Med den vetenskapligt ankarlösa tesen som grund kan man vidare gissa att folk som varit rädda för mörkret oavsett anledning har tagit det säkra före det osäkra och faktiskt haft större chans att överleva oavsett om de varit rädda för sabeltandade tigrar eller varulvar. Men skit samma. För bortom det torftigt Darwinistiska finns fler anledningar att frukta det stilla mörkret.

När lugnet har lagt sig och alla förträngningsmekanismer (jobb, sex, mat, bråk, 24, räkningar, vänner, fiender, m.fl.) lagt ned för dagen är det svårt att hålla eftertanken stången. Vi ligger där ensamma i våra sängar och inte sällan bredvid någon annan. Ofta tycks känslan infinna sig före tanken. Ägget knäcks före hönan. Kanske är det larmet som går – larmet som säger att det är arbetsbrist på hjärnkontoret och fritt fram för alla självdestruktiva filosofiska dystopier.

Frågeställningarna hopar sig. Vad gör jag med mitt liv? Varför? Och vilket liv förresten? Rädslan för döden. Ensamheten i universum. Jagets utraderande. Alla tankar leder fram till en och samma fruktan.

Det postmoderna spöket: Inget spöke.

Read More