— HEL† SVAR†

Archive
Ensamhet

Hur många av världens olika kreativa alster; pjäser, filmer, böcker, utnyttjar vår rädsla och fascination för döden? Det skulle vara intressant att få höra en procentandel. Dramatiken i konceptet är inte att underskatta. Vad vore actionfilm, thriller eller skräckfilm utan död? Till och med en bra kärleksroman, drama, biografi, dokumentär, alla drar de fördel av en gnutta död – det som från ett författarperspektiv kallas ”a whiff of death”. Det kan vara dödsfaran som bibehåller spänningen i en actionmacka i 3D, och det kan vara döden som dyker upp i protagonistens närhet och påminner om livets skörhet och vikten av att ta vara på den tid vi tilldelas med dom vi älskar. Döden får oss att gråta och fasa, men också uppskatta, tänka efter, till och med skratta.

Sen finns de alster som handlar om döden. Där livets slut inte bara är en ingrediens utan huvudtema och berättelsens nav. Det finns säkerligen många exempel på det, men med tanke på hur mycket död vi konsumerar genom kulturen är det egentligen konstigt hur sällan man verkligen drabbas av ett verk som lyckats fånga döden i essens – ett verk som målar upp den allra sista akten med trovärdighet. De som faktiskt lyckas tycks oftast använda fler färger än enbart svart. Det är ofta vackert, nästan poetiskt, livet är ofta starkt närvarande och ger naturlig höjd inför bråddjupet strax framför. Hela känsloregistret utnyttjas delikat och över allt ligger ett tunt men ständigt närvarande lager av förvirring – sinnenas tampande för att begripa något obegripligt.

Samuel Beckett har gjort det. Åtminstone genom Magnus Hedlund, Karl Dunér och Ingvar Kjellson på Dramatens lilla scen Lejonkulan 2010. Helt jävla magnifik teater. Vilket jag inte var ensam om att tycka:

http://www.svd.se/kultur/scen/superb-teater-pa-hog-niva_4105171.svd?voted=1321833277421

En aspekt som artikelförfattaren inte tog upp var den nästan metamässiga inverkan publiken hade på upplevelsen. Med Dramatenpublikens medelålder, som är allt högre än medel, i åtanke, bör det vara lätt för de flesta att föreställa sig den plaskblöta filt av total ångest som låg över den samlade skaran människor. Känslan i lokalen var tät nog att skära med kniv och samtliga tog garanterat med sig en fet tårtbit hem.

Idag drabbades jag av ett till sådant här verk. Den här gången i form av en artikel författad av Kristian Petri. Håll i er:

http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet

Inga halvironiska putslustigheter idag. Ibland måste man bara ge vika.

Read More

Är det någon där?

I alla tider har folk varit rädda för natten. Tolvslaget. Vargtimmen. Ångesten börjar ta för sig när solen gått ned, vampyrer klättrar ur sina kistor och gastar släpar kedjor på övervåningsparketten.

Förmodligen är den evolutionära förklaringen till varför människan fruktar mörkret bara avsaknad av ljus. En brist på kontroll av sin omgivning och ökad risk att bli överfallen av vilda djur och människor. Med den vetenskapligt ankarlösa tesen som grund kan man vidare gissa att folk som varit rädda för mörkret oavsett anledning har tagit det säkra före det osäkra och faktiskt haft större chans att överleva oavsett om de varit rädda för sabeltandade tigrar eller varulvar. Men skit samma. För bortom det torftigt Darwinistiska finns fler anledningar att frukta det stilla mörkret.

När lugnet har lagt sig och alla förträngningsmekanismer (jobb, sex, mat, bråk, 24, räkningar, vänner, fiender, m.fl.) lagt ned för dagen är det svårt att hålla eftertanken stången. Vi ligger där ensamma i våra sängar och inte sällan bredvid någon annan. Ofta tycks känslan infinna sig före tanken. Ägget knäcks före hönan. Kanske är det larmet som går – larmet som säger att det är arbetsbrist på hjärnkontoret och fritt fram för alla självdestruktiva filosofiska dystopier.

Frågeställningarna hopar sig. Vad gör jag med mitt liv? Varför? Och vilket liv förresten? Rädslan för döden. Ensamheten i universum. Jagets utraderande. Alla tankar leder fram till en och samma fruktan.

Det postmoderna spöket: Inget spöke.

Read More

  

 

 

 

 

 

 

 

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

När rädslan inför döden växer sig som starkast är det få saker som kan lyfta en ur ångesten. Alltets ändlighet. Livets oundvikliga radering. I sådana stunder kan man märkligt nog finna tröst i sina ångestbröder och -systrar. Framförallt de som redan gått sin ångests slutliga kval till mötes.

Texten ovan är just en sådan persons egen dödsruna. Och få människors liv har väl präglats mer av döden än Filipstads Nils Ferlin. Han levde hela sitt liv i skuggan av döden. Och nu är han död. Varför är det tröstande? Kanske är det för att han känt som vi. För att han fruktat som vi. Han påminner oss om att folk i alla tider har legat sömnlösa i tankar på sin egen dödlighet. Folk som redan har levt och som redan har gått ur tiden. Har dom lyckats genomleva den sista dagen kanske vi också kan göra det.

Som Orson Wells, Hunter S Thompson, Voltaire och/eller Charlie Sheen alla sagt:

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma.

Nog är det deppigt, men det är universiellt. Precis som när Ferlin själv summerar livet:

Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum.

Så mycket har vi alla. Vare sig mer eller mindre. Den här bloggen skriver jag för mig själv. Jag lägger ut mina funderingar, anonymt men ocensurerat, i förhoppning om att kunna visa andra att det finns fler som sitter i skiten. Och vet om det.

Read More