— HEL† SVAR†

Archive
Evighet

Duuude..

Droger i alla dess former är ett mångbottnat kapitel. Närmast till hands är kanske alla de positiva effekter som droger kan ha för dödsfobikern i och med förträngning, lyckorus, inte dödfobi, med mera, inget av vilket just det här inlägget handlar om.

Tvärtom handlar det här om psykosen. (Och allt det positiva en sån kan föra med sig.)

Om man röker för mycket vakumkomprimerad skunk i en one-hitter kan man nämligen göra några rätt ovanliga spaningar. Och eftersom dessa innebär en hel del obehag kan jag föreslå att intresserade håller sig till texten och ifrån överdosen.

Först en filosofisk utsvävning:

Det som skiljer vår upplevelse av nuet från dået är vår hjärnas oförmåga att minnas allt. Ordet sinnesnärvaro är bra. Det är just det vi har i nuet när våra sinnen tar in hundra procent av allt som händer omkring oss – allt vi hör, allt vi ser, allt vi känner, just här och nu.

Lejonparten av denna information gallras genast bort och stuvas undan långt ned i det undermedvetna om den inte glöms bort helt. Och tur är väl det, för författaren till Limitless var svagsint.

Föreställ dig att du hade tillgång till hundra procent av din sinnesupplevelse för fem sekunder sedan. Alla lukter. Alla syner. Alla tankar. Allt du inte tänkte på men som ändå fanns där. Just då. Hundra %. Skulle det då finnas någonting som skilde ditt nuvarande sinnesintryck ifrån det för fem sekunder sen. Om inte skulle du hamna i en loop, där du befinner dig i nuet tills du tänker dig tillbaka fem sekunder och sen följer samma tankebana och således gör det igen, och igen, och igen, och igen. En sån loop kan betecknas som en psykos har min läkarkompis berättat. Och en sån kan man få av för mycket skunk.

Varför är det här relevant då?

JO!

För att motsatsen till ett helt svart slut… är evighet. Och evigheten är inte riktigt lika läcker som den vill göra sig. Den som säger annorlunda är antingen väldigt ung eller har svårt att ta in så pass abstrakta begrepp.

Under detta förhållandevis korta möte med evighet (över på ett par timmar), hann jag faktiskt önska mig döden. Just för att jag medan loopen pågick inte hade en aning om hur länge jag varit fast i den.

Oavsett loopar eller löpande tid finns en tidsmässig begränsning för hur länge vi trivs i våra egna huvuden, vad vi var och en tycker är lagom. Därutöver följer det som skulle vara jobbigt, vidrigt, och sist men inte minst, rent skärt helvete.

Någon gång under eonernas gång och universums mångmiljardårslånga loop mellan sammandragning och expansion finns den gräns där vi alla önskar ett slut. Döden. Det kan vara skönt att tänka på ibland.

Read More