— HEL† SVAR†

Archive
Tro

I våra lyckligaste stunder kan tanken på döden vara som värst. Förklaringen är förstås solklar. När vi mår som bäst påminns vi om vad vi har att förlora. Men är höjden en förutsättning för stupet? Garanterat inte. Möjligtvis blir det enklare att se.

Det sägs att hjälparbetare i världens oroshärdar slås av all glädje de möter. Och tur är väl det. Lyckan finns, även där den behövs som mest. En lyckligt lottad i-landsdödsfobiker kan tankeexperimentera med smärta och lidande i sin jakt på ett dödsscenario som låter denne slippa undan sin dödsångest när slutet väl krafsar på dörren. Döden som befriare. Det är förmodligen en naturlig konsekvens av ångesten. Men en annan, mindre masochistisk förtröstan finns på medaljens framsida. Iklädd en kliché.

Vi är lyckligt lottade.

Det råder ingen tvekan om att den mest genomsnittliga känslan hos varelsen homo sapiens sapiens inte är glädje. Än mindre lycka. Ända sen vi reste på oss någonstans på Afrikas slätter och tog riktning norröver har vi haft det tufft. Efter omkring 100 000 till 200 000 år av svält, krig, ondska, död, pest och pina har några få av oss lyckats klättra upp till det översta pinnhålet i Maslows berömda behovsstege, med det största bekymret att vi helt enkelt inte vet vad det är vi sträcker oss efter.

Tid att tänka. Tillåtelse att tänka fritt. Uppdrag: självförverkligande. Syfte: oklart. Summa sumarum (åtminstone i ett fall): en blogg om döden.

Så vad kan du göra när ångesten slår sin mörka skugga över din skrangliga behovsstege. Ingenting. Ingenting annat än att njuta av utsikten som varit så få förunnad. Utöver det faktum att du rent matematiskt inte borde existera, har du dessutom vunnit den i särklass högsta vinsten i livets lotteri. Dunk i ryggen. Bingo i både tid och rymd.

Vad är då din dödsångest? Girighet? Mycket vill ha mer?

Kanske är det bara kvittot på vinsten. Vi är lyckliga. Vi står längst upp på stegen och känner djupet under våra fötter.

Det vi ser på vår stege är också vackert. Så orimligt vackert att vi den dag vi dör, insha’Allah, i all rimlighet även bör dö med ett leende på läpparna.

Pour qui?

För vi vann i livets lotteri.

Read More

”Min religion består i ödmjuk beundran inför den oändligt höga ande, som uppenbarar sig i de enkla detaljer vi kan fatta med våra svaga och bräckliga sinnen. Denna känslans djupa övertygelse om närvaron av en högsta tänkande makt, som uppenbarar sig i det ofattbara universum, utgör min idé om Gud.” – Albert Einstein (enligt Wikiquote)

Eller: ”Albert Einstein var smartare än jag. Albert Einstein var religiös. Alltså tvivlar jag för att jag inte är lika smart som Einstein.”

Det är inte så svårt att förstå varför den falska bilden av Einstein som troende fick en sådan spridning att han själv aldrig lyckades stoppa den. Eller varför den lever kvar än idag. Men tvärtemot vad alla förvanskningar av hans ord vill låta förstå var Einstein en av de mest frispråkiga av historiens många tvivlande genier gällande sin syn på religion och Gud. Här ett citat ur ett brev han skrev till en person som var bekymrad över just en sådan förvanskning under Einsteins egen livstid:

”Det var givetvis lögnaktigt det ni läste om mina religiösa övertygelser, en lögn som upprepas systematiskt. Jag tror inte på en personlig Gud och har aldrig förnekat detta utan uttryckt det klart och tydligt. Om det finns något inom mig som kan kallas religiöst är det den obegränsade beundran jag hyser för världens uppbyggnad i den mån vår vetenskap kan blottlägga den.”

Många år senare besvarade han en annan fråga:

”Jag tror inte på individens odödlighet och jag anser etiken vara en uteslutande mänsklig angelägenhet utan någon övermänsklig auktoritet bakom.”

Och tvivelstanken är äldre än Einstein. Newton och Galilei hade sina tvivelsbröder i Demokritos och Epikuros med sin urgamla fråga:

”Vill han förhindra det onda men kan inte? I så fall saknar han makt. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Varifrån kommer då det onda?”Epikuros (✩ 341 f. Kr. † 270 f. Kr.)

Däremot hade Einstein en trosbroder snarare än en tvivelsbroder i en judisk holländare som levde under mitten av 1600-talet, vilket han en gång bestämt gav som svar på en rabbins fråga. Nämligen att han enbart trodde på: ”Spinozas Gud”.

Och deras Gud går faktiskt inte av för hackor.

Det får utgöra cliffhangern så länge.

Read More

En stor tänkare dog den 15 december 2011.

Read More

Okej, det här inlägget blir en anings aning filosofiskt framtungt. Men håll i hatten och läs eller skumma ned ett par stycken så kommer en poäng av det.

Den danska kristna filosofen Søren Aabye Kierkegaard (✩ 5 maj 1813, † 11 november 1855) är nämligen en kille jag gillar. Han var kritiker av sin egen tids idealistiska filosofer och är allmänt sedd som den förste existentialisten tätt följd av Nietzsche och därefter Sartre, Camus, m.fl.

Han skrev bland annat en bok som hette Begreppet Ångest där han analyserade ångestens betydelse för det mänskliga tänkandet och dessutom beskriver tanken om den existentiella ångesten för första gången i historien. Bara det. Men det som är särskilt kul med Kiekegaard, till skillnad från gubbarna och gumman (de Beauvoir) som kom efter, är att han var religiös. Jättereligiös. Och det är tro och avsaknaden därav som just det här blogginlägget handlar om. Søren hade nämligen några tänkvärda spaningar om den biten.

Först och främst konstaterade han att Gud inte är en människa; att det inte är viktigt för Gud att sprida synliga bevis om sin existens överallt omkring sig. Och att det fan inte är upp till Gud att anpassa sig efter vår krassa världsbild utan för oss människor att anpassa sig efter Herren och sluta kräva världsliga bevis på allt. Låter rimligt så långt, tycker jag.

Men bäst av allt. Gud har en väldigt bra anledning till att testa oss.

Är det något särskilt Kirkegaard är känd för så är det nämligen hans uttryck ”The leap of faith”, som vi kommer till nu.

”The leap of faith” är Sørens begrepp för hur en individ tror på Gud, eller för den delen, hur en kär person agerar. Tro (Faith) är inte ett beslut som baseras på bevis som säger att ens föreställningar om Gud stämmer eller att en särskild människa är värdig ens kärlek. Inga sådana värdsliga bevis skulle räcka för att pragmatiskt förklara den totala övertygelsen i sann religiös tro eller kärlek. Tro (återigen ”faith”) innebär att hänge sig ändå.

Enligt Kierkegaard innebär tro tvivlel. Så här: för att verkligen tro på Gud måste man också tvivla på Gud. Tvivlet är vårt rationella sökande efter bevis. Utan detta tvivel, menade Søren, skulle tro inte ha någon verklig substans. Någon som inte inser att kristendomen är en smula tveksam och överhuvudtaget inte tvivlar på dess läror är inte troende, utan godtrogen.

Ytterligare ett exempel. Det krävs ingen tro för att vara övertygad om att en penna eller ett bord existerar när man ser och tar på det. Att tro på Gud är att bära övertygelsen utan att ha några bevis; inga synbara tecken eller någon direkt kontakt med Gud fader, och ÄNDÅ tro på honom/henne.

Som Kierkegaard själv skriver, ”tvivel kan övervinnas av tro, precis som det är tro som har skapat tvivel i vår värld”.

Med andra ord, det är ingen utmaning att tro om man vet att Gud existerar. Det som krävs, Guds test av oss människor, är tro, där vi utan bevis måste hänge oss och kasta oss ut i det obegripliga, lämna den materiella världen och bara tro. Vi måste sätta tron till hoppet, förvisso med övertygelse – the leap of faith.

Read More