— HEL† SVAR†

Du är ensam. Det har vi gemensamt.

  

 

 

 

 

 

 

 

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

När rädslan inför döden växer sig som starkast är det få saker som kan lyfta en ur ångesten. Alltets ändlighet. Livets oundvikliga radering. I sådana stunder kan man märkligt nog finna tröst i sina ångestbröder och -systrar. Framförallt de som redan gått sin ångests slutliga kval till mötes.

Texten ovan är just en sådan persons egen dödsruna. Och få människors liv har väl präglats mer av döden än Filipstads Nils Ferlin. Han levde hela sitt liv i skuggan av döden. Och nu är han död. Varför är det tröstande? Kanske är det för att han känt som vi. För att han fruktat som vi. Han påminner oss om att folk i alla tider har legat sömnlösa i tankar på sin egen dödlighet. Folk som redan har levt och som redan har gått ur tiden. Har dom lyckats genomleva den sista dagen kanske vi också kan göra det.

Som Orson Wells, Hunter S Thompson, Voltaire och/eller Charlie Sheen alla sagt:

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma.

Nog är det deppigt, men det är universiellt. Precis som när Ferlin själv summerar livet:

Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum.

Så mycket har vi alla. Vare sig mer eller mindre. Den här bloggen skriver jag för mig själv. Jag lägger ut mina funderingar, anonymt men ocensurerat, i förhoppning om att kunna visa andra att det finns fler som sitter i skiten. Och vet om det.

0 comments
Submit comment