— HEL† SVAR†

Spöktimmen.

Är det någon där?

I alla tider har folk varit rädda för natten. Tolvslaget. Vargtimmen. Ångesten börjar ta för sig när solen gått ned, vampyrer klättrar ur sina kistor och gastar släpar kedjor på övervåningsparketten.

Förmodligen är den evolutionära förklaringen till varför människan fruktar mörkret bara avsaknad av ljus. En brist på kontroll av sin omgivning och ökad risk att bli överfallen av vilda djur och människor. Med den vetenskapligt ankarlösa tesen som grund kan man vidare gissa att folk som varit rädda för mörkret oavsett anledning har tagit det säkra före det osäkra och faktiskt haft större chans att överleva oavsett om de varit rädda för sabeltandade tigrar eller varulvar. Men skit samma. För bortom det torftigt Darwinistiska finns fler anledningar att frukta det stilla mörkret.

När lugnet har lagt sig och alla förträngningsmekanismer (jobb, sex, mat, bråk, 24, räkningar, vänner, fiender, m.fl.) lagt ned för dagen är det svårt att hålla eftertanken stången. Vi ligger där ensamma i våra sängar och inte sällan bredvid någon annan. Ofta tycks känslan infinna sig före tanken. Ägget knäcks före hönan. Kanske är det larmet som går – larmet som säger att det är arbetsbrist på hjärnkontoret och fritt fram för alla självdestruktiva filosofiska dystopier.

Frågeställningarna hopar sig. Vad gör jag med mitt liv? Varför? Och vilket liv förresten? Rädslan för döden. Ensamheten i universum. Jagets utraderande. Alla tankar leder fram till en och samma fruktan.

Det postmoderna spöket: Inget spöke.

0 comments
Submit comment