— HEL† SVAR†

Archive
Tag "döden"

 

 

 

 

 

 

 

En känd amerikansk regissör lär ha sagt:

”Jag vill dö i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Att inte se dödsögonblicket komma krypande bör vara eftersträvansvärt. Att dessutom må toppen när döden helt oväntat knackar en i ryggen tar så klart även udden av all eventuell ångest. Ett stort leende på läpparna. Pang. Så är det helt svart.

Det som ställer till det och gör det en smula mer komplicerat är tiden. För vi gillar ju livet. Det är ju därför vi gnäller. Situationen ovan kan ju inträffa lite när som helst i livet och ha precis samma effekt. Är det exempelvis eftersträvansvärt att dö tio eller varför inte trettio år i förtid för att slippa ångesten som föregår döden? Oklart. Antagligen inte. Hur djup och fruktansvärd ångest än kan vara, kan den knappast jämföras med den potentiella lycka som tio år bär. Man hinner mycket på tio år. Ännu mer under ett helt liv.

Billy Wilder, regissören bakom legendariska filmer som Sunset Boulevard och Some like it hot, liksom personen som uttalade de bevingade orden ovan, dog inte den död han eftersträvade. Tvärtom. En lunginflammation satte stopp för hans livsbana efter en lång tid hårt präglad av sjukdom, däribland cancer. Vid dödsögonblicket var han dock nittiofem år gammal.

Det är väl just bara den ingrediensen som saknas i hans annars mycket välregisserade dödsscenario – den höga åldern. Således:

”Jag vill dö minst nittiofem år gammal, i en ung kvinnas famn, skjuten i ryggen av hennes man.”

Efter hans död placerade den franska dagstidningen Le Monde Billy Wilders dödsruna på förstasidan. Rubriken var en parafras av slutskämtet i Some like it hot:

 ”BILLY WILDER DIES. NOBODY’S PERFECT.”

Read More

  

 

 

 

 

 

 

 

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

När rädslan inför döden växer sig som starkast är det få saker som kan lyfta en ur ångesten. Alltets ändlighet. Livets oundvikliga radering. I sådana stunder kan man märkligt nog finna tröst i sina ångestbröder och -systrar. Framförallt de som redan gått sin ångests slutliga kval till mötes.

Texten ovan är just en sådan persons egen dödsruna. Och få människors liv har väl präglats mer av döden än Filipstads Nils Ferlin. Han levde hela sitt liv i skuggan av döden. Och nu är han död. Varför är det tröstande? Kanske är det för att han känt som vi. För att han fruktat som vi. Han påminner oss om att folk i alla tider har legat sömnlösa i tankar på sin egen dödlighet. Folk som redan har levt och som redan har gått ur tiden. Har dom lyckats genomleva den sista dagen kanske vi också kan göra det.

Som Orson Wells, Hunter S Thompson, Voltaire och/eller Charlie Sheen alla sagt:

Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma.

Nog är det deppigt, men det är universiellt. Precis som när Ferlin själv summerar livet:

Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum.

Så mycket har vi alla. Vare sig mer eller mindre. Den här bloggen skriver jag för mig själv. Jag lägger ut mina funderingar, anonymt men ocensurerat, i förhoppning om att kunna visa andra att det finns fler som sitter i skiten. Och vet om det.

Read More