— HEL† SVAR†

Archive
Tag "Dödsångest"

Är det någon där?

I alla tider har folk varit rädda för natten. Tolvslaget. Vargtimmen. Ångesten börjar ta för sig när solen gått ned, vampyrer klättrar ur sina kistor och gastar släpar kedjor på övervåningsparketten.

Förmodligen är den evolutionära förklaringen till varför människan fruktar mörkret bara avsaknad av ljus. En brist på kontroll av sin omgivning och ökad risk att bli överfallen av vilda djur och människor. Med den vetenskapligt ankarlösa tesen som grund kan man vidare gissa att folk som varit rädda för mörkret oavsett anledning har tagit det säkra före det osäkra och faktiskt haft större chans att överleva oavsett om de varit rädda för sabeltandade tigrar eller varulvar. Men skit samma. För bortom det torftigt Darwinistiska finns fler anledningar att frukta det stilla mörkret.

När lugnet har lagt sig och alla förträngningsmekanismer (jobb, sex, mat, bråk, 24, räkningar, vänner, fiender, m.fl.) lagt ned för dagen är det svårt att hålla eftertanken stången. Vi ligger där ensamma i våra sängar och inte sällan bredvid någon annan. Ofta tycks känslan infinna sig före tanken. Ägget knäcks före hönan. Kanske är det larmet som går – larmet som säger att det är arbetsbrist på hjärnkontoret och fritt fram för alla självdestruktiva filosofiska dystopier.

Frågeställningarna hopar sig. Vad gör jag med mitt liv? Varför? Och vilket liv förresten? Rädslan för döden. Ensamheten i universum. Jagets utraderande. Alla tankar leder fram till en och samma fruktan.

Det postmoderna spöket: Inget spöke.

Read More

Okej, det här inlägget blir en anings aning filosofiskt framtungt. Men håll i hatten och läs eller skumma ned ett par stycken så kommer en poäng av det.

Den danska kristna filosofen Søren Aabye Kierkegaard (✩ 5 maj 1813, † 11 november 1855) är nämligen en kille jag gillar. Han var kritiker av sin egen tids idealistiska filosofer och är allmänt sedd som den förste existentialisten tätt följd av Nietzsche och därefter Sartre, Camus, m.fl.

Han skrev bland annat en bok som hette Begreppet Ångest där han analyserade ångestens betydelse för det mänskliga tänkandet och dessutom beskriver tanken om den existentiella ångesten för första gången i historien. Bara det. Men det som är särskilt kul med Kiekegaard, till skillnad från gubbarna och gumman (de Beauvoir) som kom efter, är att han var religiös. Jättereligiös. Och det är tro och avsaknaden därav som just det här blogginlägget handlar om. Søren hade nämligen några tänkvärda spaningar om den biten.

Först och främst konstaterade han att Gud inte är en människa; att det inte är viktigt för Gud att sprida synliga bevis om sin existens överallt omkring sig. Och att det fan inte är upp till Gud att anpassa sig efter vår krassa världsbild utan för oss människor att anpassa sig efter Herren och sluta kräva världsliga bevis på allt. Låter rimligt så långt, tycker jag.

Men bäst av allt. Gud har en väldigt bra anledning till att testa oss.

Är det något särskilt Kirkegaard är känd för så är det nämligen hans uttryck ”The leap of faith”, som vi kommer till nu.

”The leap of faith” är Sørens begrepp för hur en individ tror på Gud, eller för den delen, hur en kär person agerar. Tro (Faith) är inte ett beslut som baseras på bevis som säger att ens föreställningar om Gud stämmer eller att en särskild människa är värdig ens kärlek. Inga sådana värdsliga bevis skulle räcka för att pragmatiskt förklara den totala övertygelsen i sann religiös tro eller kärlek. Tro (återigen ”faith”) innebär att hänge sig ändå.

Enligt Kierkegaard innebär tro tvivlel. Så här: för att verkligen tro på Gud måste man också tvivla på Gud. Tvivlet är vårt rationella sökande efter bevis. Utan detta tvivel, menade Søren, skulle tro inte ha någon verklig substans. Någon som inte inser att kristendomen är en smula tveksam och överhuvudtaget inte tvivlar på dess läror är inte troende, utan godtrogen.

Ytterligare ett exempel. Det krävs ingen tro för att vara övertygad om att en penna eller ett bord existerar när man ser och tar på det. Att tro på Gud är att bära övertygelsen utan att ha några bevis; inga synbara tecken eller någon direkt kontakt med Gud fader, och ÄNDÅ tro på honom/henne.

Som Kierkegaard själv skriver, ”tvivel kan övervinnas av tro, precis som det är tro som har skapat tvivel i vår värld”.

Med andra ord, det är ingen utmaning att tro om man vet att Gud existerar. Det som krävs, Guds test av oss människor, är tro, där vi utan bevis måste hänge oss och kasta oss ut i det obegripliga, lämna den materiella världen och bara tro. Vi måste sätta tron till hoppet, förvisso med övertygelse – the leap of faith.

Read More